Jag är tacksam att jag har en sjukdom som inte syns (så ofta) på utsidan men ibland undrar jag om det skulle vara enklare om andra kunde se att jag var sjuk?

Narkolepsin syns som sagt inte alltid på utsidan. Ibland kan man se den extrema sömnigheten och även kataplexin men ibland så är det bara på insidan som man själv märker av tröttheten.

Därför är det svårt för mig att säga nej och prioritera mitt eget mående när någon ber om min hjälp eller min tid. Detta är något jag jobbar med tillsammans med min psykolog och det är en pågående process och jag måste erkänna att jag nog inte så lätt att jobba med 🙂

Det är viktigt att vara lyhörd och förstående mot alla oavsett sjukdom och hur den visar sig utåt. Det får man försöka att inte glömma bort!

Min mamma har flyttat i helgen och jag har spenderat mycket av min tid med att hjälpa till.

Jag har försökt göra det hemtrevligt och samtidigt få henne att inse att hon inte behöver ha en massa saker som är exakt likadana!

Igår fick jag med mig en liten bakform hem (hon hade ett gäng likadana) och jag ville så gärna provbaka i den imorse så jag glömde ta min medicin men det förstod jag först senare.

Jag kände av kataplexin under dagen men trodde eventuellt att mina bröder var så roliga att det var därför jag kände av den.

När jag somnade på min mammas kökssoffa och sov väldigt ytligt och oroligt så tänkte jag att jag tydligen inte sover bra borta.

När jag kom hem och tittade i min dosett och såg att söndagens medicin låg kvar på sin plats så föll allt jag känt under dagen på plats.

Då påminns jag om att Venlafaxinen verkligen hjälper mig. Både med kataplexin men också genom att ge mig mindre obehaglig sömn och färre sömnparalyser. Det är sådana här gånger jag inser hur tacksam jag är för det!

Så nu ska jag börja testa att lägga in Påminnelse på telefonen för att komma ihåg att ta medicinen.